Introduktion

Förra bloggavsnittet handlade om hjärnmodellen:

”Prefrontala cortex vs. Limbiska systemet”

I det här avsnittet presenterar jag en kort sammanfattning av en annan populär hjärnmodell:

”Det snabba System 1 vs. det långsamma System 2.”

Och precis som med alla vetenskapliga modeller bör man komma ihåg att:

“All models are wrong, but some are useful.”

George Box, statistiker.

Snabbt och långsamt

Psykologen och ekonomipristagaren Daniel Kahneman bygger mycket av sin bok ”Tänka, snabbt och långsamt” på teorin om två kognitiva system, men som han själv lyfter fram i boken presenterades modellen om ”dual-process accounts of reasoning” först av psykologerna Keith Stanovich och Richard West.

I sin enklaste form säger Kahnemans version av modellen att evolutionen mejslat fram två separata system, det snabba System 1 och det långsamma System 2, i våra mänskliga intellekt. Men som ofta är fallet med olika teoretiska och hypotetiska system i hjärnan går det inte (i alla fall inte idag) att lokalisera System 1 eller 2 till några särskilda områden eller specifika förbindelser i hjärnan.

De två systemen

Detta är huvuddragen i de två systemen, enligt Kahneman:

System 1

• Automatiskt.
• Snabbt.
• Kräver ett minimum av ansträngning.
• Verkar utan någon upplevelse av medveten styrning.
• Hanterar många medfödda förmågor; flera delar vi med andra djur.
• Kärnan i System 1 är inlärda associationsbanor mellan tankar och minnen.
• Upptäcker lätt enkla samband (”de är alla likadana”).
• Skickligt på att sammanställa information om en enda sak.

System 2

• Arbetar passivt i bakgrunden och aktiveras extra vid intellektuellt ansträngande aktiviteter.
• Kräver fokus och uppmärksamhet, och avbryts när uppmärksamheten avtar.
• Ger en subjektiv upplevelse av att man har kontroll, gör medvetna val och koncentrerar sig.
• Klarar av att följa uppsatta regler.
• Kan jämföra föremål, ämnen och situationer utifrån flera variabler.
• Kan göra medvetna val mellan olika alternativ.

Båda systemen är ständigt aktiva när vi är vakna, och hur man än väljer att definiera ”uppmärksamhet” så är just den kognitiva mekanismen nödvändig för att båda systemen ska fungera.

Det snabba och automatiska System 1 scannar löpande av omgivningen och sköter om det mesta utan nämnvärd ansträngning, medan System 2 endast går in och kontrollerar och justerar vid behov – något som kräver extra mental ansträngning och energi.

System 1 har förmågan att utveckla komplexa tankemönster, men det är bara System 2 som klarar att bygga tankar i flera steg.

Förslag och godkännande

En särskilt intressant uppdelning som Kahneman gör är den att System 1 kontinuerligt genererar olika ”förslag” i form av intryck, intuitioner, avsikter och känslor. Dessa övervägs av System 2 och om de ”godkänns” förvandlas intrycken och intuitionerna till övertygelser, medan impulser förvandlas till medvetna viljehandlingar.

Den här uppdelningen fungerar oftast galant, med en effektiv fördelning av uppmärksamhet, koncentration och ansträngning mellan systemen – vilket också optimerar prestationen. Utan System 1:s automatiska scanning och associativa lätthet hade vi konstant blivit mentalt utmattade, och System 2 är dessutom alldeles för långsamt för att hinna analysera och hantera brådskande, riskfyllda situationer.    

De olika ”förslagen” som System 1 löpande presenterar accepteras för det mesta utan några särskilda ändringar av System 2 – vi litar helt enkelt på de flesta av våra intryck och följer de flesta av våra impulser. Om det däremot tillstöter problem kopplas System 2 in för extra analys av situationen. Det kan t.ex. röra sig om nya eller komplicerade problemställningar eller svårtolkade avvikelser i miljön – även i sociala situationer.

Som jag skrev om i blogginlägget om den mänskliga kausaldriften söker hjärnan ständigt efter mönster och samband i omgivningen och i tankarna, och om man kopplar den driften till tvåsystemsmodellen kan man i så fall tänka sig att System 1 står för mycket av den automatiska och intuitiva mönsterigenkänningen.

Snedvridningar och bias

System 1 är i de flesta fall otroligt skickligt på att snabbt och (tillräckligt) korrekt uppfatta och tolka olika problem och situationer, men ibland blir det fel. System 1 lider nämligen av olika typer av kognitiv bias (systematiska fel och snedvridningar i tankarna), som gör att tolkningarna och bedömningarna blir felaktiga.

Det är de här snedvridningarna som Daniel Kahneman och Amos Tversky fokuserat på i sin forskning, och det är också dem som Kahnemans bok ”Tänka, snabbt och långsamt” handlar om.

System 1:

• glider ofta över till att besvara en enklare fråga än den ursprungliga.
• tar ofta hjälp av olika genvägar eller heuristiker (”tumregler”) – t.ex. affekt-, tillgänglighets- och representativitetsheuristik.
• förlitar sig mycket på ”intuitionen”, vilken tyvärr ofta leder fel.
• är konsekvent dåligt på att resonera logiskt och statistiskt.

Och så vidare…

Kognitiv bias är ett lika spännande som omfattande område inom kognitionspsykologin. Många bias-fenomen är relativt lätta att greppa när man läser om dem, men ofta mycket svåra att uppfatta hos sig själv när man gör sig skyldig till dem.

” Utgångspunkten för den här boken är att det är lättare att upptäcka andras misstag än våra egna.”

Daniel Kahneman, ”Tänka, snabbt och långsamt”

Jag avslutar denna mycket förenklade sammanfattning med två Youtube-videor.

Den första är en kort intervju med Daniel Kahneman:

Den andra är en liten tecknad sammanfattning av System 1 och System 2, gjord av LUSCID (Your user-friendly guide to science):

*****

Tack för uppmärksamheten!

Gilla, dela och kommentera gärna på LinkedIn!

Inledning

“All models are wrong, but some are useful” är ett känt citat av statistikern George Box.

Aforismen, med ursprung i statistiken, brukar generaliseras till att gälla alla vetenskapliga modeller, och är en mycket viktig princip när olika aspekter på hjärnan och psykologi presenteras som modeller – inte minst i kommersiella sammanhang.

Mitt eget bidrag till den ymniga citatfloran är:

”The road to hell is paved with simplifications.”

Detta menar jag halvt på skämt, halvt på allvar. Förenklingar är ofta helt nödvändiga, men ibland finns en iver att förenkla så mycket att diverse modeller till slut blir tveksamma eller meningslösa att använda. Eller ännu värre – helt vilseledande.

Med detta sagt kommer jag i detta och följande bloggavsnitt att kortfattat presentera två förenklade – men samtidigt väletablerade och användbara – modeller om hjärnan.

• Den första (i detta blogginlägg) beskriver växelspelet mellan prefrontala cortex och limbiska systemet – ett växelspel som i mångt och mycket ligger bakom det allmängiltiga, mänskliga fenomenet prokrastinering.

• Den andra modellen (presenteras i nästa blogginlägg) är Kahnemans & Tverskys uppdelning i System 1 och System 2. Kahneman redogör utförligt för detta i sin kända bok ”Tänka, snabbt och långsamt”.

Prokrastinering

Ordet prokrastinering kommer av latinets pro = framåt och crastinus = till morgondagen. Ordagrant alltså ”framåt till morgondagen”, men inom psykologin står begreppet för irrationellt uppskjutande.

Det är alltså inte frågan om vilket uppskjutande som helst – det kan ju ibland vara helt rätt och rationellt att skjuta upp något i väntan på mer information, ett gynnsammare tillfälle eller av något annat acceptabelt skäl – utan det handlar mer specifikt om:

”Vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter – trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser.” (Wikipedia)

Motivationsbrist och prokrastinering

Brist på motivation både ger upphov till och förstärker prokrastinering.

I den mycket läsvärda boken”The Procrastination Equation” tar Piers Steel upp följande viktiga faktorer som påverkar motivationen:

• Förväntan (Expectation)
• Värde (Value)
• Fördröjning (Delay)
• Impulsivitet (Impulsiveness)

Utifrån dessa formulerar han följande ”motivationsekvation”:

Motivation = (Expectation x Value) / (Delay x Impulsiveness)

Ekvationen för med sig att:

motivationen ökar om
1) förväntan är stor på den egna förmågan att lyckas med uppgiften
2) värdet på det tänkta resultatet (belöningen) skattas högt

motivationen minskar om
1) det är lång tid tills uppgiften ska vara klar (en avlägsen deadline)
2) individens impulsivitet är hög (låg grad av impulskontroll)

Läs mer om Steels ”temporal motivation theory”.

Enligt den stora mängd studier kring prokrastinering som Steels bok bygger på är den mest avgörande faktorn för prokrastinering graden av impulsivitet och bristande självkontroll – och den faktorn förstärks kraftigt när en deadline är avlägsen.

Impulsivitet

Impulsivitet ger följande problem:

•Svårigheter att klara av uppskjutna belöningar
•Bristande uthållighet
•Bristande arbetsdisciplin
•Bristande planering och prioritering
•Bristande förmåga att arbeta metodiskt

Följande modell för växelspelet mellan prefrontala cortex och limbiska systemet förklarar förenklat hur just graden av impulsivitet (bristande självkontroll) påverkar prokrastinerandet.

Limbiska systemet – hett och snabbt

I mitt första blogginlägg om stress beskrev jag översiktligt limbiska systemet. En liten repetition här kan passa bra.

Limbiska systemet är en samling strukturer med fundamental betydelse för bland annat emotionella processer och formeringen av långtidsminnen.

Nedan ses en förenklad översikt av det limbiska systemet, med bl.a. amygdala (amygdaloid body), hypothalamus och hippocampus.

Några korta punkter om det ”heta och snabba” limbiska systemet:

• Består av flera olika specialiserade delar.
• Beläget centralt i hjärnan.
• Mycket likartat hos många djurarter.
• Reglerar njutning, rädsla, belöning, upphetsning, retning av sinnena.
• Karaktärsdrag: emotionellt, reflexartat, omedvetet, ”instinktivt”.
• Fattar snabba beslut utan ansträngning.
• Ignorerar och ”kortsluter” mycket effektivt pannlobernas långsiktiga planer.

Prefrontala cortex – kallt och långsamt

Cerebrala cortex betyder hjärnbarken (den ”grå substansen” med själva nervcellskropparna) och prefrontal betyder helt enkelt ”framför pannan”. Tillsammans blir prefrontala cortex (PFC) den del av hjärnbarken som finns allra främst i pannloberna.

PFC:s funktioner skrev jag om i första delen om kognitiv stress.

PFC kallas ofta för ”The executive of higher functions” och styr en mängd avancerade funktioner. En av de viktigaste av dessa är uppmärksamheten.

Övriga funktioner kan förenklat delas in i:

1) analytiska
2) emotionella
3) sociala

Här är en lista över några av de viktigaste:

• Resonerande och logiskt tänkande
• Problemlösning och insikter
• Intuition
• Beslutsfattande
• Konsekvensanalyser
• Tolkning och reglering av känsloreaktioner (emotioner)
• Reglering av rädsla
• Moral  
• Empati
• Socialt beteende
• Självkontroll
• Finstämning av kommunikation

När det gäller impulsivitet och prokrastinerande är det framförallt PFC:s reglering av känsloreaktionerna och självkontrollen som är av betydelse.

Utan PFC:s välutvecklade och fintrimmade kontrollmekanismer skulle vi inte på ett mänskligt sätt kunna hantera de ”limbiska effekterna” överhuvudtaget. Vi skulle vara slavar under reflexartade beteenden, överdrivet emotionella reaktioner och rena ”instinkter”.

Några korta punkter om det ”kalla och långsamma” PFC-systemet.

• Beläget i främre delen av hjärnan.
• Karaktärsdrag: planerande, reflekterande, styr de ”exekutiva funktionerna”.
• Flexibelt, men kräver ansträngning och energi.
• Bäst på stora bilder, abstrakta koncept och långsiktiga mål.

Nuet och framtiden

Kopplar man ihop de två systemen får man en komplex och långt ifrån färdigutforskad växelverkan:

• Det heta och snabba systemet är kraftfullt, omedelbart och tänds mycket lätt i stunden av sinnesretningar och ”emotionella attacker”.
• Det kalla och långsamma systemet tänds av planering och tankar om framtiden, är förhållandevis svagare och tar längre tid på sig att komma igång.
  
• Vi uppfattar nuets omedelbara mål som konkreta, med mycket detaljer kring när, hur, vem, vad och var.
• Nuet tänder det heta systemet.
  
• Vi ser framtiden abstrakt (otydligt, svepande och med få detaljer).
• Framtiden tänder inte det heta systemet.
  
• Eftersom det heta och snabba systemet är kraftfullare än det kalla och långsamma systemet skjuter vi gärna upp långsiktiga mål, till förmån för omedelbara mål.
• Utan träning av PFC:s kontroll över det limbiska systemet är risken stor att samma uppskjutandebeteende upprepas gång på gång, dag efter dag.

Knepet för att i alla fall delvis lyckas motverka prokrastinering är att få de två systemen att samverka!

Ett sätt att göra det på är att med hjälp av regelbunden planering bryta ner en avlägsen deadline till en serie av mindre, närbelägna deadlines. Varje liten deadline idag eller imorgon kan då tända det limbiska systemet, samtidigt som PFC hela tiden är med och planerar framtiden.

För att på ett gynnsamt sätt kunna påverka balansen mellan PFC och limbiska systemet, och för att i förlängningen kunna uppnå långsiktiga mål, är det nödvändigt att på olika sätt träna upp sin självkontroll.

Hur man kan göra det kan du läsa om i boken ”Marshmallowtestet” av legendariske psykologen och forskaren Walter Mischel.

Stress och prokrastinering

Som jag beskrivit i min miniserie om stress ger akut och kronisk stress en ökning av kortisolhalten i blodet, och kortisol hämmar i sin tur PFC:s funktioner. Det blir då betydligt svårare för pannloberna att reglera det heta limbiska systemet.

Är vi stressade (även vid ångestrelaterat dåligt mående) väljer vi då lättare omedelbara och mindre viktiga belöningar, medan det blir mycket svårare att skjuta upp framtida, värdefullare belöningar. Prokrastinerandet är ett faktum!

*****

Tack för uppmärksamheten!

Gilla, dela och kommentera gärna på LinkedIn!

Avsnitt 11 i Hjärnambassadens ”Tänkarskola för beslutsfattare” är också den avslutande delen av 4 i en miniserie om stress. De två första delarna går igenom kroppens två stressystem och de biologiska effekterna i kroppen av stress. De två avslutande delarna handlar om effekterna av stress på de kognitiva funktionerna.

Arbetsminnet

Arbetsminnet tillhör de högre kognitiva funktionerna och är helt beroende av både fokuserad uppmärksamhet och välfungerande långtidsminne. Det fungerar som en mental plattform för pågående aktiviteter, och är därför avgörande för målinriktat beteende och flexibelt interagerande med omgivningen.

Arbetsminnet har dock en begränsad kapacitet. Vi kan exempelvis hålla endast ca 5-9 föremål, eller andra enheter, i minnet samtidigt, därefter får vi problem.

En effektiv mekanism som arbetsminnet använder för att flerfaldigt öka kapaciteten är att kombinera flera mindre informationsbitar till större bitar (s.k. ”chunking”).

Ex: Om du behöver komma ihåg 10 siffror (1489682573) är det svårt om du försöker memorera dem en och en, men det blir lättare om du grupperar dem (t.ex. som 14 89 68 25 73).

Arbetsminnet är beroende av repetition, vilket medför att det är mycket känsligt för störningar/avbrott och stress.   

Baddeleys klassiska modell av arbetsminnet

1974 presenterade de två brittiska psykologerna Alan Baddeley och Graham Hitch en modell för hur arbetsminnet är organiserat. Modellen har utvecklats – och också kritiserats – genom åren, men som grundmodell har den stått sig förvånansvärt väl.
Så här brukar den se ut:

I det här sammanhanget tänkte jag kort beröra de två delarna som kallas ”Phonological loop” och ”Visuospatial sketchpad”. Ett sätt att se på dem är som distinkta, neurala nätverk, men det har ännu inte gått att definera dem specifikt neuroanatomiskt.

The phonological loop processar ljud och tal och anses enligt modellen bestå av:

a) en kortvarig ”phonological store” med ljudminnen som snabbt klingar av

b) en ”articulatory rehearsal component”, som kan ge nytt liv åt ljudminnena genom repetition – t.ex. genom att upprepa ett telefonnummer tills man slagit det, så att man därefter kan släppa det ur minnet.

The visuo-spatial sketchpad anses vara en självständig lagringsfunktion för bearbetning av visuell information, och interagerar inte med de kortvariga processerna i “the phonological loop”.

Med denna tänkta uppdelning kan arbetsminnet processa både ljudande och visuella stimuli samtidigt – utan att den ena processen påverkar effektiviteten hos den andra. Detta har också kunnat verifieras på experimentell väg.

Om vi däremot samtidigt försöker utföra två uppgifter, som båda använder sig av samma nätverk i hjärnan, kommer detta nätverk att bli överbelastat och utförandet av åtminstone den ena av uppgifterna (men oftast båda) kommer att bli lidande.

Detta blir uppenbart i kontorslandskap, där risken är stor att den som t.ex. skriver en text samtidigt och ofrivilligt hör prat och telefonsamtal runt omkring sig. ”The phonological loop” blir då överlastad och skrivprocessen försämras markant. Någon som däremot jobbar rent grafiskt och visuellt blir mindre störd av prat, eftersom denna typ av arbete sköts av ”the visuo-spatial sketchpad”.

Arbetsminnet och stress

Åtskilliga studier är gjorda kring effekterna av stress på arbetsminnet. Upplägg och resultat varierar till viss del, men den dominerande slutsatsen är att stress påverkar arbetsminnets funktioner negativt.

Det gäller i synnerhet olika typer av sociala stressorer samt stress med tydliga ångestkomponenter (se Kroppens stressystem del 1, ”Vad är stress”?)

Som redan nämnts är arbetsminnet helt beroende av fokuserad uppmärksamhet och ett välfungerande långtidsminne. Försämringen av arbetsminnets funktioner, vid både kortvarig och långvarig stress, beror därför bland annat på negativa effekter av kortisol på:

1) pannloberna, med efterföljande bristfällig top-down-reglering av den viljestyrda uppmärksamheten (se Kognitiv stress del 1)

2) återkallandet (eng. retrieval) av information ur långtidsminnet.

Hippocampus

Hippocampus, en i varje hjärnhalva, är en del av det limbiska systemet och är viktig för konsolideringen av nya minnen (överföring av information från korttidsminnet till långtidsminnet).

Inga minnen lagras direkt i hippocampus – den fungerar snarare som en kopplingsstation som förbinder associationsbanor mellan de olika delarna av hjärnan. Hippocampus är också viktig för vårt spatiala (rumsliga) minne, som gör det möjligt för oss att navigera i vår omgivning.

Hippocampus och stress

Hippocampus har en stor mängd receptorer för kortisol och är därför extra känslig för i synnerhet långvarig stress, som tillsammans med depression gör att cellerna i hippocampus krymper (s.k. atrofi).

De skadliga kortisoleffekterna, inklusive atrofi, ger upphov till försämrat långtidsminne och även försämrat rumsligt minne och därmed nedsatt navigeringsförmåga.

En positiv slutsats av senare års forskning är att motion har en viss tillväxteffekt på cellerna i hippocampus. Boktips: ”Hjärnstark” av Anders Hansen.

Avslutning

Det här var den 4:e och sista delen i min miniserie om stress.

Som avslutning kommer här ett litet Youtube-klipp om hur stress påverkar minnet:

Tack för uppmärksamheten!

Gilla, dela och kommentera gärna på LinkedIn!

Avsnitt 10 i Hjärnambassadens ”Tänkarskola för beslutsfattare” är också del 3 av 4 i en miniserie om stress. De två första delarna går igenom kroppens två stressystem och de biologiska effekterna i kroppen av stress. De två avslutande delarna handlar om effekterna av stress på de kognitiva funktionerna.

Inledning

Som vi sett i de två tidigare avsnitten i denna miniserie om stress är de biologiska effekterna av en akut stressreaktion neutrala och ändamålsenliga för en flykt-eller kampreaktion, medan långvarig stress – i synnerhet utan tillräcklig återhämtning – riskerar att bli förödande för i stort sett alla organ och organsystem.

Det finns vid akut stress en del positiva, men kortvariga, effekter på de kognitiva funktionerna. Följande övergående effekter brukar lyftas fram:

• Ökat engagemang
• Bättre koncentration
• Bättre uthållighet
• Högre prestationsnivå

Dessa positiva effekter är alltså kortvariga, medan de negativa effekterna (som ofta finns med parallellt redan från början vid en akut stressrespons) dröjer kvar och kraftigt försämrar flera av de kognitiva funktionerna.

Prefrontala cortex (PFC)

Pannlobernas hjärnbark (prefrontala cortex, PFC) kallas ofta för ”The executive of higher functions” och styr en mängd avancerade funktioner. En av de viktigaste av dessa är uppmärksamheten.

Övriga funktioner kan förenklat delas in i:
1) analytiska
2) emotionella
3) sociala

Här är en lista över några av de viktigaste:

• Resonerande och logiskt tänkande
• Problemlösning och insikter
• Intuition
• Beslutsfattande
• Konsekvensanalyser
• Tolkning och reglering av känsloreaktioner (emotioner)
• Reglering av rädsla
• Moral  
• Empati
• Socialt beteende
• Självkontroll
• Finstämning av kommunikation

Som jag tog upp i del 2 om kroppens biologiska stressreaktioner ökar halten av stresshormonet kortisol i blodet vid en akut stressreaktion och kvarstår på förhöjd nivå vid långvarig stress. Samtidigt är cellerna i PFC mycket känsliga för kortisol.

När HPA-axeln aktiveras sker därför en generell hämning av PFC. Stress försämrar samtliga pannlobsfunktioner i listan ovan, och resultatet blir ett beteende till stor del styrt av ”instinkter” (bl.a. via limbiska systemet).

Uppmärksamhet

Uppmärksamhet (eng. attention) som kognitiv funktion brukar definieras som ett urval av relevant information från en kontinuerlig ström av information. En populär bild av uppmärksamheten är som en spotlight; det som ligger utanför ljuskäglan ligger utanför vår uppmärksamhet.

Uppmärksamheten är en av de absolut viktigaste kognitiva funktionerna, eftersom den hjälper oss att selektera fram den mest relevanta informationen i stunden – så att vi kan uppnå ett specifikt beteendemål.

Enligt den dominerande hypotesen om s.k. ”biased competiton account of attentional selection” regleras uppmärksamheten genom två huvudsakliga mekanismer:

1) En konkurrens mellan aktiviteten i de olika nervcellerna som tar emot sinnesintryck.

Detta är en s.k. ”bottom-up process”, där aktiviteten börjar längst ner i sinnesintryckens hierarki och sedan letar sig uppåt. Faktorer som påverkar vilka nervkretsar som för ögonblicket ”vinner” i konkurrensen om uppmärksamhet kan vara ljus-eller färgstyrka, ljudvolym eller rörelse.

Ex: Om du i lugn och ro läser en text på din skärm och någonting plötsligt börjar blinka till höger i bild kommer du automatiskt att förflytta din blick och uppmärksamhet mot det som blinkar.   

2) En modulering av denna konkurrens mellan nervcellerna genom kontrollfunktioner i pannlobernas hjärnbark (PFC).

Detta är en s.k. ”top-down process”, där aktiviteten börjar högst upp i sinnesintryckens hierarki och letar sig neråt.

Ex: Om du i samma exempel som tidigare har fått instruktionen att fortsätta läsa även om någonting börjar blinka till höger på skärmen kommer du med hjälp av viljestyrd pannlobskontroll att kunna hålla kvar blicken på raden du läser.

Kontorslandskap

Uppmärksamheten är starkt beroende av en välfungerande PFC, och vid akut och kronisk stress påverkas via kortisol framför allt top-downkontrollen. Pannlobernas reglering av förmågan att fokusera uppmärksamheten mot ett specifikt mål försämras.

Eller annorlunda uttryckt: stress hämmar allokeringen av de kognitiva resurser som behövs för målinriktad uppmärksamhet, vilket kraftigt ökar graden av distraktion – bort från måluppgiften.

Ett praktiskt exempel på detta är den negativa påverkan på uppmärksamheten och koncentrationen som kontorslandskapen ger upphov till, särskilt om medarbetarna är stressade när de utför sina arbetsuppgifter. Mer om det i nästa avsnitt.

Överkurs

Som lite överkurs kommer här ett sevärt föredrag av professor Steven Maier (Psychology and Center for Neuroscience University of Colorado) på temat ”Stress, Coping, Resilience and the Prefrontal Cortex” (ca 40 min långt).

Tack för uppmärksamheten!

Gilla, dela och kommentera gärna på LinkedIn!

Avsnitt 9 i Hjärnambassadens ”Tänkarskola för beslutsfattare” är också del 2 av 4 i en miniserie om stress. De två första delarna går igenom kroppens två stressystem och de biologiska effekterna i kroppen av stress. De två avslutande delarna handlar om effekterna av stress på de kognitiva funktionerna.

*****

I förra avsnittet gick jag igenom amygdala, hypothalamus och System 1:

1) Sympatiska nervsystemet ——> Binjurar ——> Nordrenalin/Adrenalin

I det här avsnittet går jag igenom System 2:

2) Hypofysen ——> Binjurar ——> Kortisol

Dessutom tar jag upp stressrelaterade symptom och sjukdomar.

System 2 – start

System 2 startar precis som System 1 med att amygdala aktiverar hypothalamus.

I stressreaktionen i vårt tidigare exempel med den skällande hunden är då:

Steg 1) Amygdala aktiveras.

Steg 2) Amygdala (alarmsignal) ——> aktiverar ——> Hypothalamus.

HPA-axeln

HPA är en engelsk förkortning som står för Hypothalamus – Pituitary gland (hypofysen) – Adrenal glands (binjurarna).

Hypothalamus och binjurarna känner vi igen från del 1, och då nämnde jag också kort körteln i hjärnan som heter hypofysen. Den är i princip ihopvuxen med delar av hypothalamus.

Själva ”axeln” innebär att hypothalamus via ett hormon aktiverar hypofysen, som i sin tur genom ett annat hormon (via blodet) aktiverar binjurarna att frisläppa hormonet kortisol. Det handlar alltså om en rent hormonell väg – till skillnad från System 1, som ju förmedlas via sympatiska nervsystemet.

I vår stressreaktion med hunden är:

Steg 3) Hypothalamus ——> aktiverar via ett hormon ——> Hypofysen

Steg 4) Hypofysen ——> aktiverar via ett hormon i blodet ——> Binjurarna

Steg 5) Binjurarna frisätter hormonet kortisol.

Som de flesta systemen i kroppen har även HPA-axeln en mycket viktig feedback-reglering, som bromsar aktiviteten i axeln om kortisolhalten i blodet blir för hög (de långa bakåtgående pilarna i bilden ovan).

Under normala omständigheter är feedback-regleringen finjusterad, men vid långvarig stress blir hela HPA-axeln utmattad och regleringen fungerar sämre. En ”utbränd” HPA-axel är ett farligt tillstånd.

Kortisol

Två viktiga funktioner för hormonet kortisol är:

1) Att styra dygnsrytmen (den cirkadiska rytmen). Koncentrationen av kortisol i blodet är normalt sett högst på morgonen före uppvaknandet och lägst vid midnatt. En högre kortisolnivå verkar aktiverande och gör oss mer vakna, medan en lägre nivå istället sänker aktiviteten i kroppen och förbereder oss för nattsömn.

2) Att förmedla livsnödvändiga stressreaktioner i kroppen genom att svara på HPA -axelns aktivitet.

De flesta kroppsceller har receptorer (mottagare) för kortisol, och hormonet har därför en allmän påverkan på hela kroppen – även på hjärnan, som vi ska se i kommande avsnitt om kognitiv stress.

Kortisol och stress

En av huvuduppgifterna för kortisol vid stress är att snabbt mobilisera energi, framförallt i form av blodsocker (glukos) och fria fettsyror i blodet.

Kortisol samverkar vid stress med sympatiska nervsystemet för att försätta kroppen i s.k. ”arousal”, vilket kan översättas med att vi blir alerta och extra ”taggade”.

Vid akut stress har kortisol också en stimulerande effekt på immunsystemet – bl.a. genom att hämma inflammationer och allergier. Men vid kronisk stress får kortisol istället en negativ effekt på immunsystemet.

Varningssignaler vid långvarig stress

Följande symptom är vanliga vid långvarig stress och utgör risk för utmattningssyndrom (”utbrändhet”). Ju fler samtidiga symptom desto allvarligare. Många av symptomen hör ihop med långvarigt förhöjd aktivitet i både sympatiska nervsystemet och HPA-axeln.

• Hjärtklappning
• Förhöjt blodtryck
• Mag/tarmproblem
• Värk i kroppen/muskelsmärtor
• Sömnstörningar: insomningssvårigheter, många uppvaknanden per natt
• Trötthet/dåsighet dagtid
• Brist på energi
• Nedstämdhet/depression
• Ångest – ofta generaliserad (s.k. GAD – Generalized Anxiety Disorder)
• Huvudvärk
• Panikattacker
• Yrsel
• Ljudkänslighet
• Svårigheter att varva ner och slappna av
• Svårigheter att koncentrera sig
• Svårigheter att planera och att genomföra uppgjorda planer
• Motivationsbrist
• Minnesstörningar
• Undvikande av sociala kontakter
• Lättirriterad, emotionellt instabil

Exempel på allvarliga sjukdomstillstånd som kan uppstå:

• Kroniskt förhöjt blodtryck (hypertoni)
• Ateroskleros (”åderförkalkning”)
• Hjärtinfarkt
• Diabetes typ 2 (insulinresistens)

En av förklaringarna till varför så många symptom och sjukdomar är relaterade till kronisk stress har att göra med den allmänna utbredningen av kortisolreceptorer i kroppens olika organ. Eftersom vi som enskilda individer har olika ”svaga punkter” där symptomen först uppträder, ger kronisk stress ofta upphov till en brokig symptomflora som ibland kan vara svårtolkad.

Viktigt att få utlopp för den kroppsliga stressen!

Med bakgrund i genomgången i det här och förra avsnittet – om de biologiska effekterna av stress – är det tydligt att kroppen vid en akut stressreaktion försätts i ett starkt uppladdat tillstånd. I vår situation med hunden är det sannolikt att någon form av urladdning kommer att ske – antingen springer vi eller så får vi på något sätt kämpa mot hunden.

Som jag skrev i förra avsnittet är akut stress att betrakta som något neutralt och våra stressystem är väl designade för kortvarig stress följt av återhämtning. Det är alltså inte farligt för kroppen att kortvarigt ladda upp och sedan få utlopp för uppladdningen. Det är däremot skadligt på sikt att inte få möjlighet att fysiskt ladda ur kroppen, och därefter få en välbehövlig återhämtning.

Ett problem är dock att stressorerna i dagens samhälle oftast är abstrakta och av psykosocial typ (ekonomi, arbetsprestationer, relationer), samtidigt som vi sällan har möjlighet att få omedelbart fysiskt utlopp för den kroppsliga uppladdningen inom ramen för vad som är socialt acceptabelt. Det är då stor risk att stresstillståndet övergår till att bli kroniskt.

I samband med stress i privatlivet, eller direkt efter en stressfylld arbetsdag, är det därför extra hälsosamt att göra något fysiskt: springa, sporta eller bara gå ut och gräva i trädgården. Musklerna får arbeta, den ökade mängden energi i blodet används och kroppen får bli lite utmattad, som en förberedelse för den mycket viktiga mentala och fysiologiska återhämtningsfasen.

På en modern arbetsplats, med insikt i hur stress fungerar, bör man därför på liknande sätt ge möjligheten att under arbetstid få kort men effektivt fysiskt utlopp för stressen. Det kan t.ex. vara ett särskilt inordnat rum med följande möjligheter:

• Löpning (löpband).
• Muskelarbete (enkel gymutrustning med vikter).
• Boxning (boxningssäck).
• Ostört skrikande (ljudisolerat rum).

Den sista punkten är inget skämt. Det är förlösande att kort få skrika ut sin stress och frustration, utan att det får några sociala konsekvenser. Det förekom antagligen ett och annat stressutlöst vrål ”på savannen” 🙂

Avslutning

Detta har varit en förenklad sammanfattning av det andra av de två huvudsakliga stressystemen i kroppen – det som förmedlas via HPA-axeln.

2) Amygdala ——> Hypothalamus ——> Hypofysen ——> Binjurar ——> Kortisol

Lägger vi ihop de två systemen kan alltså kroppens biologiska reaktioner vid stress förenklat sammanfattas så här:

Amygdala ——> Hypothalamus ——>

1) Sympatiska nervsystemet ——>Binjurar——> Noradrenalin/Adrenalin
2) Hypofysen ——> Binjurar ——> Kortisol

I de avslutande två delarna av denna miniserie om stress kommer jag att förklara bakgrunden till några av de kognitiva effekterna av akut och kronisk stress, alltså effekter på hjärnans funktioner som t.ex. uppmärksamhet, minne och beslutsfattande.

Till sist ger jag samma TV-tips som i förra avsnittet: SVT:s ”Din hjärna” om stress.

*****

Tack för uppmärksamheten!

Gilla, dela och kommentera gärna på LinkedIn!

Avsnitt 8 i Hjärnambassadens ”Tänkarskola för beslutsfattare” är också del 1 av 4 i en miniserie om stress. De två första delarna går igenom kroppens två stressystem och de biologiska effekterna i kroppen av stress. De två avslutande delarna handlar om effekterna av stress på de kognitiva funktionerna.

Inledning

Hjärnambassadens arbete kring tänkande och beslutsfattande utgår huvudsakligen från två nivåer: 1) tänkandets natur och 2) tänkandets understöd.

”Tänkandets natur” innefattar bl.a. kognitiv bias, kritiskt tänkande, problemlösning och idéutveckling.

Med ”Tänkandets understöd” menar jag t.ex. främjande av uppmärksamhet och koncentration, reducering av kognitiv stress samt positiva kognitiva effekter av motion, meditation och sömn.

För alla beslutsfattare är det mycket viktigt att förstå mekanismerna bakom och konsekvenserna av akut och kronisk stress – både för kroppen och för de kognitiva funktionerna – och i denna miniserie går jag därför översiktligt igenom just detta.

Vad är stress?

Enkelt uttryckt är stress någon form av yttre eller inre press och/eller hot som organismen utsätts för och evolutionen har genom årmiljonerna utvecklat mycket välfungerande adaptiva stressystem, som på ett ändamålsenligt sätt bemöter pressen och hoten med hjälp av olika fysiologiska och beteendemässiga reaktioner.

Homo sapiens, liksom alla andra djurarter, genomgår ständigt små evolutionära förändringar, men allmänt anses våra hjärnor och våra inre biologiska funktioner ha varit i princip oförändrade under minst de senaste 40 000 åren.

Vi har alltså samma biologiska stressreaktioner då som nu, med den skillnaden att vi i dagens samhälle har många fler olika och långvariga stressfaktorer (s.k. stressorer). Och istället för till största delen kortvariga och konkreta, fysiska stressorer ”på savannen” dominerar idag svårbemästrade och ofta långvariga abstrakta och psykosociala stressorer.

Ett mycket sevärt program på SVT Play om stress är ”Din hjärna” – avsnitt 1.

Våra stressystem är framförallt designade att hantera kortvarig stress, följt av en vilofas för återhämtning. Av den anledningen orsakar långvarig stress, i synnerhet utan tillräcklig återhämtning, snabbt överbelastning i stressystemen.

Det är i det här sammanhanget viktigt att påpeka att akut stress är något neutralt. Det finns egentligen inte någon ”positiv stress”, även om den föreställningen är mycket utbredd. Vi står kanske ut längre om förhållandena kring stressen upplevs som positiva, men den biologiska påverkan på kroppen och våra kognitiva funktioner är densamma som under negativa förhållanden. Således blir även personer med roliga och tillfredsställande jobb utmattade om de jobbar för hårt under en längre tid utan tillräcklig återhämtning.

Det är också viktigt att känna till att de kroppsliga och kognitiva stressreaktionerna vid oro/rädsla respektive ångest förmedlas av samma biologiska system. Inom psykologin och psykiatrin brukar man ofta skilja på adekvat oro och rädsla inför ett verkligt och konkret hot, och inadekvat ångest inför ett hot i fantasin, utan någon konkret förankring i verkligheten. Men stressystemen skiljer alltså inte på orsaken till stressen.

En avgörande faktor för hur mycket en stressepisod skadar oss är hur lång och helande återhämtningen får utrymme att vara. En enkel tumregel är: kortvarig stress kräver kort återhämtning, långvarig stress kräver långvarig återhämtning.

Kamp eller flykt (fight or flight)

Vi ska i detta och följande bloggavsnitt se hur en akut stressreaktion sprids i kroppen via två delvis olika system samt vilka symptom akut och kronisk stress ger upphov till.

En akut stressreaktion triggar ofta en s.k. kamp-eller-flykt-respons, som i grunden är en aggressiv reaktion. Som exempel kan vi tänka oss att vi är ute och går och plötsligt möts av en aggressivt skällande hund.

Två stressystem

Allt börjar med att Amygdala ——> aktiverar —–> Hypothalamus

Därefter aktiverar hypothalamus två parallella system:

1) Sympatiska nervsystemet –> Binjurar –> Frisättning av Noradrenalin/Adrenalin

2) HPA-axeln –> Binjurar –> Frisättning av kortisol

Det här blogginlägget kommer jag att ägna åt amygdala, hypothalamus och system 1, medan nästa blogginlägg förklarar system 2.

Amygdala

Vi börjar med den mandelstora amygdala, som det finns en av i vardera tinningloben. Det är en komplex struktur med olika funktioner på höger och vänter sida.

På bilden nedan är frontalloben, hjässloben (parietal lobe), nackloben (occipital lobe) och tinningloben (temporal lobe) markerade.

Amygdala ingår i det s.k. limbiska systemet, som är en samling strukturer centralt i hjärnan. Dessa strukturer har en fundamental betydelse för bland annat emotionella processer och formeringen av långtidsminnen.

Nedan ses en förenklad översikt av det limbiska systemet, med amygdala (amygdaloid body) utmärkt längst ner. Även hypothalamus ingår, liksom den välkända hippocampus.

Amygdala fungerar som hjärnans alarmklocka och är involverad i både positiva och negativa emotionella processer och responser. Exempel på negativa sådana är rädsla, ångest och aggression. Amygdala fyller även en viktig funktion när det gäller emotionella aspekter på minne och beslutsfattande.

I stressreaktionen i vårt exempel med den skällande hunden är:

Steg 1) Amygdala aktiveras.

Steg 2) Amygdala (alarmsignal) ——> aktiverar —–> Hypothalamus.

Hypothalamus

Hypothalamus brukar beskrivas som en omkopplare mellan autonoma nervsystemet och det hormonella (endokrina) systemet. Denna omkoppling sker via hypofysen (en körtel i anslutning till hypothalamus).

Huvuduppgiften för hypothalamus är att hålla alla kroppens system i ett balanserat idealtillstånd (homeostas). För att lyckas med detta skickar de olika systemen och organen i kroppen ständiga signaler till hypothalamus för att tala om hur balansen är för stunden.

Exempel: Om det kommer signaler om vätskebrist aktiveras hypothalamus för att rätta till obalansen. Den svarar dels genom att ge signaler om att dricka, dels genom att ge hypofysen en signal att utsöndra ett hormon i blodet som gör att njurarna behåller mer vatten i kroppen.

Hypothalamus spelar en viktig roll i regleringen av många livsviktiga funktioner, t.ex:

• kroppstemperatur
• törst och vätskebalans
• aptit och viktkontroll
• stressrespons
• dygnsrytm
• sexualdrift
• blodtryck och hjärtfrekvens
• produktion av matsmältningsvätskor

I vår stressreaktion med hunden är:

Steg 3) Hypothalamus —–> aktiverar —–> Sympatiska nervsystemet.

Det autonoma nervsystemet

Det autonoma nervsystemet (ANS) har två delsystem:

• Sympatiska nervsystemet (SNS)
• Parasympatiska nervsystemet (PNS)

Förenklat kan man säga att SNS och PNS har motsatta effekter i kroppen – ofta pratar man om SNS som ”gasen” och PNS som ”bromsen” i kroppen. För att kroppen ska må bra är det viktigt med en hälsosam grundbalans mellan SNS och PNS.

Viktiga sympatiska effekter vid stress:

• Vidgade pupiller.
• Minskad salivproduktion (muntorrhet).
• Vidgade luftvägar.
• Ökad hjärtfrekvens, ökad puls.
• Ökat blodtryck.
• Frisättning av glukos (blodsocker) från leverns förråd.
• Minskad aktivitet i magsäck, bukspottkörtel och tarmar (hämmad matsmältning).
• Frisättning av hormonen noradrenalin och adrenalin från binjurarna.

Vid långvarig stress förskjuts balansen så att aktiviteten i SNS under en längre tid får övervikt, vilket resulterar i stora påfrestningar för hela kroppen. Det kan ge upphov till många symptom och sjukdomar, bland annat:

• Högt blodtryck (hypertoni).
• Hjärt/kärlsjukdom.
• Diabetes typ II (insulinresistens).

I vår stressreaktion med hunden är:

Steg 4) Sympatiska nervsystemet —-> aktiverar —–> Binjurarna

Binjurarna (adrenal glands)

Binjurarna är små körtlar belägna ovanpå njurarna. De producerar bland annat hormonen noradrenalin och adrenalin.

I vår stressreaktion med hunden är:

Steg 5) Binjurarna —–> frisätter Noradrenalin och Adrenalin, som går ut i blodbanan och ger effekter i hela kroppen.

Viktiga effekter av noradrenalin/adrenalin vid stress:

• Pupillförstoring.
• Ökning av hjärtfrekvensen och pulsen.
• Ökning av blodtrycket.
• Vidgning av luftvägarna.
• Omfördelning av blod till musklerna (förberedelse till kamp eller flykt).
• Maximering av blodsockernivån (glukos), vilket behövs som snabb energikälla för både muskler och hjärna.

Noradrenalin och adrenalin ger således en generell förstärkning av effekterna från det sympatiska nervsystemet (se ovan).

Effekterna via SNS och noradrenalin/adrenalin gör att kroppen på bara någon sekund försätts i beredskapsläge att antingen fly från hunden eller möta den i en kamp på liv och död!

Avslutning

Detta har varit en förenklad sammanfattning av det ena av de två huvudsakliga stressystemen i kroppen – det som förmedlas via sympatiska nervsystemet.

1) Sympatiska nervsystemet –> Binjurar –> Nordrenalin/Adrenalin

I nästa del av denna miniserie om stress förklarar jag den hormonella vägen via HPA-axeln och tar också upp exempel på stressrelaterade symptom och sjukdomar.

*****

Tack för uppmärksamheten!

Gilla, dela och diskutera gärna inlägget på LinkedIn!

Med del 7 i Hjärnambassadens ”Tänkarskola för beslutsfattare” vill jag visa på en av den mänskliga hjärnans svagheter: att resonera kring sannolikheter.

Jag har redan i tidigare inlägg berört statistiska resonemang och kommer att återkomma många gånger framöver till olika bias-fenomen som grundar sig i människans svårigheter med statistiska resonemang och sannolikhetsbedömningar.

I det här inlägget vill jag bara som lite underhållning presentera två mycket kända sannolikhetsproblem, som visar hur till synes enkla situationer kan ställa till det för oss.

Beslutsfattare ställs ofta inför olika typer av scenarier där sannolikheter behöver bedömas. Ofta handlar det om subjektiva och ungefärliga bedömningar, grundade i gissningar och erfarenheter. Det kan t.ex. vara hur stor chansen är att en kund säger ja till ett erbjudande eller hur stor risken är att en viss investering går med förlust. Det är frågeställningar som oftast inte har något exakt svar eller går att räkna ut strikt statistiskt.

Men ibland handlar det om rent objektivt bedömbara sannolikheter som går att räkna ut exakt, och de följande två problemen är just av den typen. De är båda mycket kända exempel och det är enkelt att googla fram svaren. Det är däremot inte lika enkelt för många att verkligen förstå de rätta svaren när man vet dem. En av anledningarna är att vår ”intuition” kring sannolikheter många gånger lurar oss.

Försök gärna lösa de två problemen helt på egen hand och presentera sedan dina svar med förklaringar (vilka sannolikheter?) i kommentarsfältet på LinkedIn.

Och kom ihåg: rätt svar är bara intressant om du verkligen förstått varför det är rätt!

Problem 1

Du medverkar i ett underhållningsprogram på TV, där ditt mål är att vinna en ny bil.

1) När spelet börjar står du framför tre stängda dörrar: en dörr till vänster, en i mitten och en till höger. Bakom en av dörrarna står en ny bil, och bakom vardera av de andra två dörrarna står en get. Du har ingen aning om vad som finns bakom vilken dörr.

2) Spelledaren ber dig gå fram och ställa dig framför en av dörrarna, vilken som helst.

3) När du gjort det öppnar spelledaren en av de andra två dörrarna, och bakom den står en get.

4) Du får nu frågan om du vill stå kvar framför dörren du har valt (som fortfarande är stängd), och vinna det som finns bakom den, eller om du vill byta till den andra stängda dörren och istället vinna det som finns bakom den?

Alltså: om du vill ha störst chans att vinna bilen, ska du då stå kvar eller byta dörr? Spelar det någon roll hur du gör? Och hur ser sannolikheterna ut?

Problem 2

Du har gått vilse i Amazonas djungler. Av misstag äter du en mycket giftig svamp, och enda sättet för dig att inte dö är att hitta en viss sorts groda och slicka på den. Hanarna och honorna ser exakt likadana ut och är jämnt fördelade i djungeln, men det finns två skillnader: det är bara honorna som utsöndrar motgiftet och det är bara hanarna som kväker.

Utmattad och döende stapplar du runt och letar, när du plötsligt ser en groda av rätt art på en stubbe. Den är helt tyst så du hoppas att det är en hona. Plötsligt hör du ett typiskt kväkande bakom dig, du vänder dig om och ser två stycken grodor av den rätta arten i en liten glänta. Du vet inte vilken av de två grodorna i gläntan som kväkte. Du står exakt mitt emellan stubben och gläntan, och du har bara krafter kvar att släpa dig fram till en av platserna innan du dör.

Frågan är nu: ska du satsa på att slicka på den ensamma grodan på stubben eller slicka på båda grodorna i gläntan? Vilket av valen ger dig störst chans att överleva? Spelar det någon roll hur du gör? Och hur ser sannolikheterna ut?

Tack för uppmärksamheten!

Ge gärna dina svar och förklaringar på LinkedIn – eller bara gilla och dela!

Del 6 i Hjärnambassadens ”Tänkarskola för beslutsfattare” handlar om hur du kan gå tillväga om du i en enkät vill ställa känsliga frågor till dina anställda.

Kanske vill du veta hur stor andel av företagets anställda som dricker för mycket, vill byta jobb eller upplever för mycket stress? Sannolikheten att få ärliga svar på sådana känsliga frågor minskar ofta om de tillfrågade tror att det kanske går att koppla svaren till enskilda individer – eller avdelningar. Så om det går att helt hoppa över att svara gör många det.

Svarsbortfall i enkäter kan skapa stora problem när det gäller den statistiska tillförlitligheten. För att undvika detta kan man använda följande metod, med så kallade ”randomiserade svar”.

EXEMPEL

Upplägg

Du är ansvarig för en omfattande arbetsmiljöundersökning på ett stort företag. För att få klarhet i vissa rykten som cirkulerat vill du bland annat gärna veta om de anställda någon gång den senaste månaden allvarligt funderat på att säga upp sig p.g.a. för hög stressnivå på jobbet.

För att få ärliga, men anonyma, svar bestämmer du dig för att använda metoden med randomiserade svar. Du väljer att använda en vanlig sexsidig tärning för att fördela frågorna slumpvis.

När det är dags att besvara stressfrågan får alla anställda i tur och ordning ställa sig bakom en skärm, där följande instruktioner finns att läsa:

1) Kasta tärningen en gång.

2) Om tärningen visar 1, 2, 3 eller 4 – svara då Ja eller Nej på frågan: visar tärningen ett udda antal prickar?

3) Om tärningen visar 5 eller 6 – svara då Ja eller Nej på frågan: har du någon gång den senaste månaden allvarligt funderat på att säga upp dig p.g.a. för hög stressnivå på jobbet?

Resultat

240 anställda deltar i undersökningen, varav 88 svarar Ja och 152 svarar Nej.

Du vet nu hur många som totalt svarade Ja eller Nej, men inte hur många Ja som hör till stressfrågan. Detta behöver du räkna ut.

Uträkning

OBS! Siffrorna bygger på sannolikheter och är därför ungefärliga, men i uträkningen skriver jag dem exakt.

1) Om tärningen visade 1, 2, 3 eller 4 skulle personen svara på tärningsfrågan. Sannolikheten är alltså 4/6 (eftersom det finns 6 sidor på tärningen) att en anställd fick svara på tärningsfrågan.

• Då bör (4/6) * 240 = 160 personer ha svarat på tärningsfrågan.
• Av dem bör 50 % ha svarat Ja (eftersom 1 och 3 på tärningen ger 2/4 möjliga utfall med udda prickar).
• 50 % av 160 = 80 Ja-svar på tärningsfrågan.

2) Sannolikheten är 2/6 att en anställd fick svara på stressfrågan, d.v.s. resterande 80 personer av de 240 totalt.

3) Av samtliga 88 som svarade Ja i undersökningen var alltså 80 av svaren från dem som fick tärningsfrågan (se 1). Då blir antalet som svarade Ja på stressfrågan 88-80 = 8.

4) 8 delat med 80 (som ju var det totala antalet som svarade på stressfrågan) = 10 %.

Slutsats

Eftersom du använt ett slumpförfarande för att skapa en svarsgrupp med okända individer kan du nu generalisera stress-svararnas 10 % till samtliga anställda. Alltså vet du nu att ca 10 % av de totalt 240 anställda (ca 24 st) någon gång den senaste månaden allvarligt funderat på att säga upp sig p.g.a. stress.

Avslutning

Huvudpoängen med den här metoden är att de tillfrågade garanteras total anonymitet, eftersom frågeställaren inte vet vem som svarat på vilken fråga. Det finns därför ingen anledning för de tillfrågade att svara oärligt eller inte alls.

Olika varianter av metoden kan utformas. Man kan också passa på att ställa flera känsliga frågor vid samma tillfälle, utan att svaren går att koppla till varandra, och då använda samma typ av randomiseringsprocess för varje fråga.

Den som planerar enkäten måste bestämma vilka som ska delta. Vill man täcka in hela företaget eller bara en särskild grupp av anställda? Då är det viktigt att känna till att av statistiska skäl ger den här typen av randomiserade upplägg med tärningskast säkrare resultat ju fler anställda som deltar.

Är man osäker kring sitt upplägg är det bäst att rådfråga en statistiskt kunnig person.

* Vilka känsliga enkätfrågor skulle du vilja ställa till dina anställda?

* Vilka enkätfrågor skulle vara känsliga för dig själv att svara på?

*****

Tack för uppmärksamheten!

Gilla, dela och diskutera gärna inlägget på LinkedIn!

Del 5 i Hjärnambassadens ”Tänkarskola för beslutsfattare” handlar om ”hindsight bias” (”efterklokhets-bias”), och bygger vidare på förra avsnittet om outcome bias.

Definition

Hindsight bias definieras som övertygelsen att en händelse (eller ett skeende) var sannolikare och därför mer förutsebar än vad den faktiskt var – enbart därför att den ägt rum. Denna förvrängning av minnet och av premisserna för en händelse är ett problematiskt kognitivt fenomen – inte minst när misstag, kriser och olyckor ska utvärderas.

Hindsight bias vs. outcome bias

Hindsight bias och outcome bias har flera gemensamma drag:

• Båda är psykologiska fenomen som uppstår i efterhand, när någon typ av ny information har tillkommit (en händelse har ägt rum eller ett resultat har kopplats till ett beslut).
• Båda involverar någon form av felaktig uppfattning om orsak-verkan – ofta falska eller gravt förenklade kausala samband.
• Effekten av båda fenomenen är störst när utfallen uppfattas som negativa.

En av de viktigaste skillnaderna är dock att hindsight bias till stora delar beror på en omedveten förvrängning av minnesbilden före en händelse. När det gäller outcome bias är det istället det förmodade resultatet av ett beslut som får en oproportionerligt stor betydelse för utvärderingen av själva beslutet.

Tre nivåer

Hindsight bias kan delas in i tre nivåer:

1) en förvrängning av den egna minnesbilden före en händelse (”memory distortion”)

2) övertygelsen om att händelsen var oundviklig (”inevitability”)

3) en retroaktiv överskattning av förmågan att ha kunnat förutse händelsen (”foreseeability”)  

Denna nivåindelning är hämtad från en utförlig och ofta citerad översiktsartikel av Neal J. Roese och Kathleen D. Vohs med titeln ”Hindsight bias” (publicerad i Perspectives on Psychological Science 2012.)

1. Förvrängning av minnet

”Jag sade att det skulle hända.”

Den strukturellt sett lägsta nivån, förvrängningen av minnet, ligger utanför vår medvetna kontroll, och inträffar när vi försöker återkalla en minnesbild. Den moderna minnesforskningen har länge vetat att ett minne är ömtåligt och lätt att förändra varje gång det återkallas ur minnet.

Historiskt har långtidsminnet betraktats som en kamera med uppgift att exakt återge detaljerna kring en händelse. Ur det perspektivet blir minnesbildernas höga grad av föränderlighet en uppenbar svaghet i minnesfunktionen.

Men hjärnforskarna har på senare tid insett att just den ”svagheten” istället är en av de grundläggande mekanismerna – minnesuppdatering – som evolutionen mejslat fram för vårt långtidsminne, för att på bästa sätt hjälpa oss att fatta så adekvata beslut som möjligt i nuet och om framtiden.

(För en underhållande och pedagogisk genomgång av dagens vetenskapliga rön om våra minnesfunktioner rekommenderas avsnitt 3 av säsong 2, ”Dina minnen”, av SVT:s programserie ”Din hjärna”, med psykiatern Anders Hansen som programledare.)

Man kan uttrycka det som att förmågan till en konstruktiv uppdatering av en minnesbild i de flesta fall hjälper oss mer i vårt beslutsfattande än en minnesbild huggen i sten. Men som med alla våra hjärnfunktioner blir det fel ibland.

När ett minne uppdateras med ny information spelar nämligen ett annat viktigt fenomen en stor, och ibland problematisk, roll: tendensen att endast de delar av minnesbilden som passar in med den nya informationen aktiveras (confirmation bias, bekräftelse-bias).

När det gäller minnesuppdateringen vid hindsight bias får detta bland annat till följd en oförmåga i efterhand att återkalla en tidigare känsla av osäkerhet (innan en händelse ägde rum). Efter att händelsen ägt rum ersätts istället denna tidigare känsla av osäkerhet med en falsk känsla av tidigare visshet. Detta ger en felaktig uppfattning i efterhand av sannolikheten för att händelsen skulle äga rum.

Vid återkallandet av ett minne är det också vanligt med s.k. ”source confusion”, alltså en sammanblandning i efterhand av varifrån en viss bit information egentligen kommer ifrån. Var det verkligen ett eget minnesfragment från tiden före en viss händelse, eller kom informationen istället någon annanstans ifrån – kanske till och med från en tidpunkt efter att händelsen ägt rum?

2. Oundviklighet

”Det var oundvikligt att det skulle hända.”

Nästa, kognitivt högre, nivå vid hindsight bias är den felaktiga övertygelsen i efterhand att det var oundvikligt att en händelse eller ett skeende skulle äga rum. Det handlar alltså om ett fel som rör uppfattningen om den objektiva världen. Här spelar förenklade och falskt kausala samband en mycket viktig roll. (Se tidigare inlägg om den mänskliga kausaldriften och om korrelation vs. kausalitet.)  

Vi människor har en stark drift att kraftigt förenkla de upplevda sambanden mellan orsak och verkan, och vid hindsight bias samverkar denna drift med vårt djupt liggande behov av sammanhängande, meningsfyllda och begripliga narrativ. Finns de inte där naturligt (och det gör de sällan) skapar vi dem enkelt själva – och gärna i efterhand (”story/narrative bias”).

3. Förutsebarhet

”Jag visste att det skulle hända.”

Den kognitivt högsta nivån vid hindsight bias är den förhöjda föreställningen om den egna förmågan att i förväg ha kunnat förutse en viss händelse eller ett skeende.

Medan övertygelsen om oundviklighet på förra nivån bygger på en felaktig uppfattning om den objektiva världen grundar sig idén om förutsebarhet istället på en felaktig uppfattning om den subjektiva kunskapsnivån och förmågan att kunna förutse. Vi smickrar gärna oss själva med att säga ”jag visste att det skulle hända”.

Här stöter vi också på en försåtlig metakognitiv fälla: processing fluency. (Metakognitiv är ett begrepp som ungefär betyder ”vår förmåga att tänka om vårt eget tänkande”). Med processing fluency menas med vilken lätthet (flyt) som vi gör bedömningar och kommer fram till slutsatser.

Om det i efterhand uppfattas som enkelt för oss (hög fluency) att pussla ihop olika delhändelser till ett sammanhängande, meningsfyllt och begripligt händelseförlopp är vi också mer benägna att tro att händelseförloppet dessutom är sant. Enkelhet förväxlas alltså med äkthet, vilket ökar effekten av hindsight bias.

Konsekvenser

Hindsight bias spelar av naturliga skäl en mycket stor roll för enskilda ledare och ledningsgrupper vid återblickar till en tidpunkt före en viss händelse, och för olika typer av retroaktiva utvärderingar och felsökningar.

Två särskilt problematiska konsekvenser, som Roese och Vohs tar upp i sin artikel, är ”närsynthet” (myopia) och överdrivet självförtroende (overconfidence).

• Närsynthet

Begreppet betecknar här en oförmåga att i efterhand hitta orsakerna till ett problem, antingen på grund av en fixering vid fel faktorer eller genom att ge en enda korrekt orsak (av flera) en proportionellt överdriven roll i skeendet. Detta försvårar möjligheterna att lära sig av sina misstag.

Här finns också en fara i att kollegor eller överordnade i efterhand skuldbelägger enskilda personer för ett misstag eller en olycka, när det i själva verket inte alls var särskilt enkelt att förutse exakt vad som skulle hända.

Exempel: När rymdfärjan Challenger exploderade 1986 visade haveriutredningen att orsaken var en defekt tätningsring av gummi (en O-ring) – en av många små defekter man kände till i förväg. Drabbade av hindsight bias efter utredningen framstod det för många som obegripligt att just O-ringen inte hade åtgärdats, samtidigt som de ignorerade alla de andra kända riskfaktorerna.

• Överdrivet självförtroende

Om vi i efterhand överskattar hur stor vår förmåga egentligen var att kunna förutse ett visst skeende är risken stor att vi även i framtiden kommer att överskatta vår förmåga att kunna förutse skeenden och deras konsekvenser. Detta överdrivna självförtroende bäddar för ett beslutsfattande präglat av stort risktagande.

Åtgärder för att minska hindsight bias

En viktig strategi som på gruppnivå kan bidra till mindre effekt av hindsight bias är att noga dokumentera vad som sägs och förutspås vid olika nyckeltillfällen – exempelvis vid särskilda planerings- eller beslutsmöten – för att bland annat motverka effekterna av minnesförvrängningar.

I blogginlägget om outcome bias presenterar jag en checklista för dokumentation av beslut i styrelser och ledningsgrupper. En motsvarande lista kan användas för att dokumentera gruppmedlemmarnas skattningar av sannolikheterna för olika scenarier – innan det finns något verkligt utfall att relatera till. Hur oundvikligt respektive förutsebart uppfattas varje tänkbart scenario vara i förväg? Dokumentationen kan sedan i efterhand hjälpa till att fastslå vad gruppmedlemmarna faktiskt sade och tyckte.

En av de träningsmetoder som forskningen har hittat stöd för när det gäller att minska effekten av hindsight bias på individnivå är ”att överväga motsatsen”. I den här metoden uppmuntras beslutsfattaren att i efterhand tänka ut alternativa scenarier till det inträffade, och att även förklara hur dessa scenarier hade kunnat uppstå.

Här finns två typer av frågor:

a) vilka alternativa omständigheter hade kunnat resultera i samma scenario som det inträffade?

b) vilka alternativa omständigheter hade kunnat resultera i ett annorlunda scenario än det inträffade?

Avslutning

Jag avslutar det här inlägget med två videor.

Den första, med Mary Daphne vid Columbia University, tar upp problemet med hindsight bias i sociala sammanhang. (Hon utgår bland annat från samma artikel av Roese & Vohs som jag presenterade i inledningen.)

Den andra videon, med Todd Daniel, är från en kurs i statistik och fokuserar på hindsight bias i samband med inlärning.

Tack för uppmärksamheten!

Gilla, dela och diskutera gärna inlägget på LinkedIn!

Del 4 i Hjärnambassadens ”Tänkarskola för beslutsfattare” handlar om outcome bias (”resultatbias” eller ”utfallssnedvridning”), och bygger vidare på tidigare blogginlägg om den mänskliga kausaldriften, korrelation vs. kausalitet och regression mot medelvärdet.

Definition

Den korta definitionen av outcome bias är tankefelet:

• att vid utvärderingen av ett beslut endast utgå från hur resultatet blev,

och som följd av detta:

• att ett beslut följt av ett negativt resultat automatiskt värderas som mycket sämre än exakt samma beslut följt av ett positivt resultat. (En studie kring just detta tas upp i videoklippet i slutet.)

Problemet vid outcome bias, och det som gör det till en snedvridning i tanken, är att bedömningen av ett beslut baseras på information som tillkommit efter själva beslutet. Men den nya informationen, framför allt hur resultatet blev, måste av logiska skäl ignoreras vid utvärderingen av kvaliteten på själva beslutet.

Resultat och samband

Mängder av faktorer kan påverka även det mest korrekta beslut i negativ riktning – efter att beslutet har fattats. Och även det omvända gäller: ett undermåligt och felaktigt fattat beslut kan råka få ett positivt utfall längre fram.

En förklaring till detta är att under den tid som går mellan ett visst beslut och det utvalda resultatet sker ofta en påverkan av flera – ibland oöverskådligt många – externa och okontrollerbara faktorer (inklusive slumpen), som i större eller mindre utsträckning får effekt på resultatet.

Jag skriver ovan ”det utvalda resultatet”, för vilket ”resultat” är det man väljer att titta på och varför? Det finns kanske flera alternativa ”resultat”? Och hur ser egentligen det kausala sambandet (orsak-verkan-sambandet) ut mellan ett visst beslut och ”resultatet”?

Vi människor kan relativt lätt förstå enkla linjära samband och direkta kausala samband som
”A => B”, men får snabbt stora svårigheter med icke-linjära samband (som t.ex. exponentiella samband) och komplexa kausala samband med flera eller dolda variabler – inklusive rena skensamband. Ändå bedömer vi ofta tvärsäkert och med starka känslor resultaten som om de med självklarhet vore direkt kausalt kopplade till besluten.

Här är en liten video där Rolf Dobelli (boken ”The Art of Thinking Clearly”) ger ett komiskt perspektiv på outcome bias på börsen, men tyvärr ligger hans exempel med aporna inte långt från hur verkligheten kan se ut inom bl.a. finansvärlden.

Kontroll

Resultaten är så klart inte oviktiga, men vi har alltså sällan, om någonsin, full kontroll över dem – särskilt inte om det går en tid mellan beslut och resultat.

De grekiska och romerska stoikerna förstod mycket väl vikten av att fokusera på det man kan kontrollera, och att därför också formulera mål som går att kontrollera.

• Om jag går in i en tennismatch bör jag således inte ha som mål att vinna, utan att spela så bra som möjligt. Jag kan ju kontrollera det jag själv gör, men resultatet – vinst – kan jag inte kontrollera, såvida jag inte också kan kontrollera min motståndares alla rörelser, tillsammans med slumpens stora inverkan.
  
• Om jag är säljare kan jag aldrig styra hur många som faktiskt köper, men däremot hur många potentiella kunder jag kontaktar, vad jag säger, hur jag beter mig o.s.v. Där har jag kontroll och kan hela tiden sträva efter att förbättra mig. Ett bestämt säljmål i termer av ”x antal nya köpare” ligger däremot utanför min kontroll och är därför ett mål jag bör undvika att sätta upp.
  
• Om ledningen för ett företag har ett visst kvartals- eller årsresultat som övergripande mål riskerar de på samma sätt att falla offer för en illusion av kontroll, särskilt om de föreställer sig direkt kausala samband mellan beslut och resultat.

Det är alltså mycket vanskligt att koppla belöningar och bestraffningar (som bonusar och avsked) enbart till resultaten, eftersom det helt enkelt riskerar att vara belöningar och bestraffningar av precis vilka externa och okontrollerbara faktorer som helst – inte minst slumpen. Och i så fall kan man ju lika gärna slå tärning. Udda prickar: VD:n får 1 miljon i bonus, jämna prickar: VD:n får betala en miljon – eller avgå.

Ändå envisas vi med att hylla eller såga företagens VD:ar genom att just stirra oss blinda på resultaten. Och ekonomijournalistiken hakar gärna på – för vem vill läsa en analyserande artikel som säger att slumpen sannolikt ligger bakom att det går bra eller dåligt för ett storföretag på börsen?

Utifrån ovanstående resonemang är det av naturliga skäl mycket stor risk att destruktiva former av outcome bias frodas i mål- och resultatstyrda organisationer. Om i princip det enda som räknas är resultatet är det stor risk att beslutsrutinerna, delprocesserna mellan beslut och resultat samt de anställda glöms bort, nedprioriteras eller till och med korrumperas – till förmån för resultatet (ändamålet får helga medlen).

Kvalitetssäkring av gruppbeslut

Hur en ledningsgrupp eller styrelse på bästa sätt kvalitetssäkrar sitt beslutsfattande, och inte minst sin dokumentation av besluten, ligger egentligen utanför det här blogginlägget, men här är förslag på en checklista:

• Vilka var närvarande när beslutet fattades? Saknades någon?
• Fick alla närvarande säga sin mening?
• Hur fattades beslutet?
• Vilka fattade beslutet?
• Vilka argument låg bakom beslutet?
• Fanns det någon som var emot beslutet? Varför?
• Saknades någon typ av information?
• Hur har beslutet dokumenterats?
• Finns beslutsunderlagen lätt åtkomliga i anslutning till beslutsprotokollet?
• Påverkade tidspress eller särskilda krav utifrån hur gruppen fattade beslutet?

Viktigt att vara uppmärksam på här är olika varianter av ”group think” och osund obalans inom gruppen när det gäller vems mening och åsikter som får styra besluten.

Dokumentationen av besluten bör formuleras neutralt och transparent, så att inte protokollen i efterhand framställer underlagen och beslutsfattandet till förmån för den eller dem som drev igenom besluten (”vinnarens historieskrivning”).

Om gruppen på allvar är intresserad av att förbättra sitt kollektiva beslutsfattande bör punkterna i den här listan regelbundet ses över. Kan någonting förbättras?

Processerna efter ett beslut

Eftersom kvaliteten på ett beslut (enligt listan ovan) alltså bör bedömas helt fristående blir det för utvärderingen av resultatet desto viktigare att fokusera på:

• de egna arbetsprocesserna mellan beslut och resultat,
  
• de externa och okontrollerbara faktorer som kan påverka utfallet av beslutet samt
  
• slumpens inverkan.

En viktig analys av punkterna ovan är hur balansen ser ut mellan kontroll och icke-kontroll. Kanske har man i det närmaste 100-procentig kontroll över flera av arbetsprocesserna, medan några bara går att kontrollera till viss del (hur mycket?). Går det att öka kontrollen i någon del, och i så fall hur?

Dessutom: vem i organisationen ska egentligen bära ansvaret för de delar av resultatet som uppstått till följd av okontrollerbara faktorer och slumpen?

Avslutning

Till sist en avslutande video om outcome bias. Här nämns en känd studie kring det faktum att ett beslut som följs av ett negativt resultat automatiskt värderas som mycket sämre än om exakt samma beslut följs av ett positivt resultat.

Ur studiens abstract:

”Subjects were given descriptions of decisions made by others under conditions of uncertainty, together with outcomes of those decisions. Some decisions were medical decisions made by a physician or a patient, and others were decisions about monetary gambles.

Subjects rated the quality of thinking that went into the decisions, the competence of the decision maker, or their willingness to let the decision maker decide on their behalf. Subjects understood that they had all relevant information available to the decision maker.

Subjects rated the thinking as better (or rated the decision maker as more competent, or indicated greater willingness to yield the decision) when the outcome was favorable than when it was unfavorable.”

Tack för uppmärksamheten!

Gilla, dela och diskutera gärna inlägget på LinkedIn!